Det här inlägget är tillägnat Jennifer, den finaste systern en person någonsin kan få..♥ ber henne möta mig för är ledsen och vill prata med henne, vad gör hon? jo står klar och med utstäckta armar mot mig inte ens 5 minuter efter, det kallar jag en riktig vän.. efter allt du gjort för mig, varje gång du tröstat, kramat, torkat tårar, fått mig att le, gett mig ont i magen efter allt skratt, och efter alla minnen kan jag inte komma på ett enda ord för att beskriva tacksamheten och kärleken jag känner för dig så att det låter rätt..jag vet att vi kommer bli gamla tsm, att vi kommer växa upp och mogna tsm, att vi alltid kommer höra ihop. det finns det ingen som kan ändra på! jag älskar dig så obeskrivligt mycket och jag hoppas att kunna finnas till för dig lika mycket som du funnits för mig även om det känns omöjligt. det finns inget slut på våran vänskap, så är det bara! Det är liksom "frida och jennifer och jennifer och frida" det är något som saknas om vi inte är med varandra. hur osäkra vi än blir ibland på våran vänskap genom alla bråk och onödigheter så vet vi ändå innerst inne att det aldrig riktigt kan ta slut, inte på riktigt och det är som en trygghet för mig. jag vill inte skriva en bok och tråka ut dig för det enda jag egentligen ville få fram var att jag älskar dig mest, då nu och för all framtid ♥